Vår historia

Från arkivkartonger till framtidens form: Berättelsen om Konstnärscentrum

Den svenska konstscenens organisering vilar på en grund av kamratskap och gemensam kamp men också inbördes konkurrens. Redan under slutet av 1800-talet bildades Svenska Konstnärernas Förening och en social klubb för manliga konstnärer, Konstnärsklubben.

Behovet av facklig tyngd ledde 1937 till grundandet av Konstnärernas Riksorganisation, och i efterkrigstidens anda av folkbildning bildades Folkrörelsernas Konstfrämjande 1947. Under parollen ”Konst för alla” arbetade de för att demokratisera konsten och föra ut den till platser där människor faktiskt befann sig – en vision som lade grunden för den yrkesmässiga förmedling som Konstnärscentrum senare skulle formalisera.

Var finns det historiska materialet?

För att förstå historien om Konstnärscentrum behöver man gå till källorna. I Stockholms Stadsarkiv vilar en stor del av vår identitet: Konstnärscentrums Tidning, korrespondens, förmedlingskort för Arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten och otaliga mötesprotokoll.

Materialet är varken digitaliserat eller sorterat. Tidningar och papper ligger i kartonger, tillgängliga för den som vill leta. Det finns också lådor med diabilder som hanteras med särskilda restriktioner av stadsarkivets personal. Vi antar att större delen av detta bildarkiv innehåller arbetsprover inlämnade av medlemmar som hoppades på konstnärliga uppdrag – en tidskapsel av en yrkeskårs samlade blick.

För att pussla ihop hela bilden behöver vi sannolikt även söka oss till landsarkiven i Göteborg och Lund, samt Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv. Berättelsen om Konstnärscentrum och en sammanställning av de historiska dokumenten är påbörjad.

Hur började det?

Konstnärscentrum bildades 1969 på direkt initiativ av KRO. Tanken var enkel men revolutionerande: om samhället inte hittade till konstnärerna, fick konstnärerna organisera sig för att hitta till samhället. Som Anders Olofsson beskriver i sin historieskrivning om KRO, var detta ett sätt för konstnärerna att ta makten över sin egen yrkesroll. Under en period slussades stora ekonomiska medel genom Konstnärscentrum via arbetsmarknadspolitiken.

Historien 1969–2026 innehåller många kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska vindlingar. Den rymmer också interna stridigheter och den process där organisationen slutligen splittrades upp i fem separata föreningar.

När arbetsmarknadspolitiska åtgärder för konstnärer inte längre var aktuellt och centrumbildningar istället skulle söka stöd via kulturpolitiken så avvecklades stiftelsen Konstnärscentrum och man ombildade sig till en annan organisationsform – ideell förening – för att kunna ta emot stöd från Statens Kulturråd. För att ringa in Konstnärscentrums historia behöver vi alltså förstå sammanhanget och den svenska kulturpolitikens utveckling i stort.

Beredskapsarbeten: Konstnären som anställd

En central del av vår historia är kopplad till idén om beredskapsarbeten. Redan under 30-talets lågkonjunktur inrättades dessa för att minska arbetslösheten, och likalöneprincipen som Arbetarrörelsen drev fram gällde ända fram till 1987. För Konstnärscentrum innebar detta en unik period där konstnären kunde ses som en anställd i systemet – en del av folkhemmet och välfärdsstaten, snarare än en särling utanför den.

Många konstnärer fick arbete och försörjning i den här formen och många projekt genomfördes. Kritiska röster höjdes vartefter, i maj 1984 kunde man läsa i DN: ”Beredskapsjobb för arbetslösa konstnärer – är det något annat än meningslös sysselsättningsterapi på skattebetalarnas bekostnad?”.

Några av de konstnärer som hade deltagit och haft beredskapsjobb var också kritiska eftersom de verkar ha upplevt det som att de betraktades som andra klassens konstnärer medan andra var aktiva och utvecklades i sina konstnärsskap. Oavsett individuella erfarenheter så var det sannerligen ett intressant försök att föra ut mer konst i samhället.

Det som ser ut att ha varit produktivt och bra för Konstnärscentrum under perioden med medel från AMS är att man kunde argumentera för att konstnärer skulle vara med under hela byggprocessen, snarare än att bara leverera ett färdigt föremål i efterhand. Där fanns en glädje och entusiasm inför konstens plats i samhället.

Rollen som expertorgan och underleverantör till staten gav Konstnärscentrum makt att styra medlen mot professionella konstnärer och samtidigt garantera den viktiga likalöneprincipen. Det var en period då konstnärsrörelsen inte bara bad om resurser, utan aktivt var med och administrerade dem.

Idag ser arbetsmarknadspolitiken helt annorlunda ut, med fokus på övervakning och upphandlad coachning men grundfrågan kvarstår – Hur kan konstnären utföra sitt arbete och överleva ekonomiskt på lång sikt.

Konst som omsorg

Ett spännande exempel på detta med beredskapsarbeten för bildkonstnärer var projektet Konst som omsorg. Vid utställningen med samma namn på Södertälje Konsthall 1979 presenterades resultatet. De konstnärer som deltog hade via Konstnärscentrum engagerats för att verka direkt i vårdens miljöer – en satsning som i praktiken visade hur konsten kunde bli en integrerad del av välfärden. Detta projekt har senare återupptäckts och aktualiserats av den samtida konstnären Ingela Johansson vars arbete med samma titel visades på Tensta Konsthall för några år sedan.

Metod och framtidsmål

Vi som är engagerade i Konstnärscentrum idag befinner oss i en process där vi lär oss om vår egen historia. Arbetet har gett oss en överblick som visar hur vår verksamhet ofta verkat i nära samspel med andra – från början som en del av KRO, och ibland tillsammans med andra i målet att föra ut konsten i samhället.

Idag finns denna kunskap samlad i ett internt kompendium, men visionen är att den framöver ska resultera i en bok eller en studiecirkel. Att lära känna vår historia är avgörande för hur vi formar vår framtid.

Visuell identitet av Konst & Teknik

Denna vilja att förstå organisationens historia manifesteras i vår visuella identitet, skapad av designbyrån Konst & Teknik. Logotyp och typsnitt har utvecklats med inspiration i hur namnet hanterades i Konstnärscentrums tidning på 70-talet. Genom att titta bakåt, in i ljusbildsarkivet och de osorterade kartongerna, investerar vi i Konstnärscentrums framtid.

Den oumbärliga länken

I den radikala tidsandan som Konstnärscentrum föddes 1969 bröt man ny mark genom att professionalisera relationen mellan konstnär och beställare. Idag står Konstnärscentrum som en vital länk i ett komplext ekosystem där visionen om konsten som en bärande del av det offentliga rummet är mer aktuell än någonsin.

Pernilla Carlsson i januari 2026

Källhänvisningar

• Stockholms Stadsarkiv. Konstnärscentrums arkiv innehåller tidningar, korrespondens, förmedlingskort för AMS beredskapsarbeten och diabilder.

• Kungliga Biblioteket. Arkiv för svenska dagstidningar och tidskriftsarkiv

• Larsson, Ann. Centrumbildningar i region Stockholm – ett kunskapsunderlag. Rapport Länk

• Olofsson, Anders. 75 år med Konstnärernas Riksorganisation i tidningen Konstnären. Länk

• Konst som omsorg. Utställning på Södertälje Konsthall (1979) Länk

• Carlsson, Sonja. Konst som omsorg en reportagebok (1981)

• Konstfrämjandet Stockholm. Konst som omsorg – konstnärligt arbete i vårdens miljöer Länk

• Johansson, Ingela. "Konst som omsorg" Tensta Konsthall Länk

• Östholm, Niklas (Red.) Jubileumsantologi Konstfrämjandet 70 år Länk

• Fare, Stella. 100 år Svenska konstnärernas förening

• Heed, Annika. "Orsaken till ett konstnärsägt hus" Länk

• Moderna Museets samling. Rullstol för barn Heinz Müllner 1980 Länk

Har du minnen eller fotografier från Konstnärscentrums historia som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss och berätta! info@konstnarscentrum.org